Sista tiden har bestått av mycket golf. Längtan är stor efter våren och att golfbanorna ska öppnas.
Vi planerar även en resa söder ut i vårt land för att starta säsongen lite tidigare. Men som det ser ut så håller vintern i sig även söder ut så vi får hålla oss till inomhusgolf en stund till.
Jag har dock haft problem med att jag duffar min järnklubbor. Nya drivern, Callaway Epic går fantastiskt bra då jag nu snittar ca 220m och detta raka tvåhundrameter 🙂
Efter att jag försökt och försökt så kontaktade jag till slut klubbens pro för att testa ut nya klubbor. Jag hade en önskan om Ping’s nya klubbor men pron hade plockat fram Callaways järn åt mig. De kändes magiska att slå med så jag kände direkt att de gjorde stor skillnad.
Men jag hade ju en önskan om Ping och självklart fick jag då även prova dessa.
Trotts försök efter försök och återgång till Callaway och sedan Ping igen så fick jag inte till det med dessa klubbor.
Så valet blev enkelt. Det fick bli Callaway. Finns ingen anledning att köpa något som man inte känner sig bekväm med. Visst hade jag kanske kunnat lära mig spela med dem men varför? Callawayklubborna var till och med billigare visade sig.
Första ronden i studion med nya klubborna gick sådär och jag hittade väl inte träffen helt förrän på 16:e hålet då jag drar iväg en J5:a 188.5m (tyvärr var det bara 164m kvar till flagg). 17:e hålet, par 3, 156,5m. Normalt skulle jag ha tagit en J7 eller kanske J6. Men det var lite nerför och med tanke på träffen på 17:e så tar jag en J8. Rakt över pinnen med carry 157m, rullar en bit för att sedan spinna tillbaka där han landade. Lätt birdie.
Andra gången i studion med nya klubborna spelade jag klart mycket jämnare och sköt 90 slag på en relativt svår par 73 bana. Inte jättebra men det kändes så djupt att nu är det nära och mitt mål att gå ner till singel i år kändes klart närmare.
Nu får snön ta och försvinna så banorna kan öppna 🙂