Fortfarande ingen direkt träning. Förkylningen har släppt men axeln strular fortfarande så den enda träningen konditionsmässigt senaste tiden har varit två längre promenader som jag gjort via Hitta ut.
Med andra ord lite orientering. Letade reda på alla kontroller häromkring. Första dagens etapp blev ca 13 km och dagen efter ca 6 km. Skönt att kunna använda även huvudet när man är ute.
Annars har det varit en hel del arbeta med nya stallet. Något som höll på att sluta riktigt illa igår söndag.
Vi skulle splitta en OSB-skiva med en handsågklinga. Nina körde sågen och jag höll i skivan längst bak.
Andra änden hade vi lagt upp en ställning. Något som vi i efterhand insett inte var någon bra lösning.
När Nina närmade sig slutet på skivan så håller den på att glida ner och just då gör hon en impulshandling och ska ta emot den. När hon ska ta emot den så stoppar hon armen under skivan medans sågklingan går. Med andra ord en ren impulshandling.
Jag ser bara vad som håller på att hända men hinner inget. Det enda jag hinner tänka är ”vad fan gör hon”. Sedan ser jag hur hon rycker till och släpper allt och tar sig runt handleden.
Jag ser allt men hinner intala mig att det gick bra då jag inte ser något blod. Sen hör jag bara hur det liksom plaskar till. Plasket kommer från blodet som hamnar på golvet och det bara pumpar ut.
Nina själv hinner skrika hur jävla dum hon är. Allt detta sker under några få sekunder men det var oerhört vad mycket tankar som han gå genom huvudet.
Efter allt detta så kopplar liksom min hjärna om och jag går in i vad man skulle kunna kalla ren rutin.
Jag springer in mot huset samtidigt som jag ropar till henne att hon inte ska springa utan bara ta det oerhört lugnt, allt för att hon inte ska stressa så att blodet pumpar ännu mer.
Väl inne så river jag fram ett tryckförband och rusar sedan ut till henne igen.
Jag lägger snabbt ett tryckförband på henne och ringer 112. Under hela tiden ser vi till att hålla handen högt.
Mannen jag pratar med på SOS är oerhört lugnt och trevlig att prata med. Mycket av det han säger jag ska göra kan jag bara meddela honom att det redan är gjort så allt löper på. Dock så vägrar han lämna mig utan säger lugnt att han stannar kvar tills han hör att ambulanspersonalen är hos oss och tar över allt.
För min del så är jag lugn som en filbunke under hela tiden och gör bara vad jag lärt mig och allt sitter i ryggmärgen.
När ambulansen kommer och jag ska tala om vad jag gjort så känner jag dock att jag får inte fram ett ord, allt fastnade i halsen till att börja.
Med andra ord så kopplade jag om helt och hållet igen och lämnar över allt ansvar till sjukvårdarna.
Jag blir dock ärligt stolt att höra vad de säger. En av sjukvårdarna kontrollerar Ninans hand och bandage medan en annan kommer med ett sorts band som hon trär över handen och upp på armen. Bandet är till för att stoppa blodflödet.
Han som kollar bandaget säger dock till henne att bandet inte behövs. Tryckförbandet är optimalt lagt säger han så de behöver inte göra någonting mera än att ta in Nina i ambulansen för att ge henne smärtstillande.
Under resan till Falun hade de även gång på gång påtalat vilket bra bandage jag hade lagt och att hon verkligen skulle hälsa mig det.
Något som även bevisade att de menade allvar med det var att de aldrig plockade bort bandaget utan det fick sitta på tills de kom in för operation. Hade de varit det minsta osäkra på bandaget hade de naturligtvis plockat av det och bytt.
Så självklart fick man känna sig lite stolt.
Det är i sådana här stunder som man bevisar för sig själv att man faktiskt har nytta av saker man lärt sig och trotts att man tvivlar på sig själv hur man kommer reagera i en akutsituation så visar det sig gånger som denna att allt går kanon. Man tänker inte utan man bara gör sin sak.
I normala fall om någon kommer och frågar om jag kan hjälpa dem med ett sår eller liknande så är jag oerhört känslig. Detta gäller även på djur.
Men i en akutsituation så är det inga som helst problem. Det är inte första gången detta händer så det är som sagt ingen engångshändelse. Så jag vet att allt man lärt sig spelas upp inom en som i en film. Ska jag vara ärlig så kan jag nog säga att man egentligen inte vet vad man gör just för tillfället utan man bara handlar rakt efter instruktionsfilmen som spelas upp inom en. Detta bevisas väl även hur känslig man är precis efteråt. Trotts att man är känslig i vanliga fall enbart att se ett sår så kan man gånger som denna stå där med rinnande blod över sina händer jobba helt ostört utan några som helst problem. Men när man blir avlöst så känns det som man kört ett jättekonditionstest, man är helt slut.
Hur som helst så slutade allt bra. Nina hade kapat av ena pulsådern men som tur är har man två. De sydde först ihop henne men då hon inte riktigt kände av tummen efter ett tag så öppnade man upp igen och gjorde en ny operation.
Kirurgen hade berättat att de inte kände någon riktigt puls i den avkapade ådern men ändå så kunde de ana en viss verksamhet i den. Just av denna anledningen så har de provat att sy ihop de båda ändarna för att se om den kommer igång. Oftast brukade de enbart täta den och helt enkelt sy ihop för att stoppa så inget blod längre kan komma igenom.
Om det nu ändå inte kommer igång någon puls i den så är det inte någon katastrof då hon ändå har en kvar som sagt. Men hon har rörelse och känsel i alla fingrar så hon får vara nöjd trotts allt.
Summa summarum så visar detta helt klart på hur fort allt kan hända och vända upp och ner på allt. Man får aldrig ta någon för givet och alltid vara beredd på att morgondagen kan bli något helt annat än man hade planerat.