Premiär

Det har på sista tiden blivit lite dåligt med träning. Lite för mycket att göra på jobbet och även mycket på hemmaplan.
Har helt enkelt varit helslut när jag kommit hem.

Visst, jag har sedan sist kört Leksandsrundan på cykel, 13 mil och en av kvällsturerna på 32 km.
Långa turen körde jag vad jag tyckte i ett lugnt tempo och kände mig faktiskt riktigt pigg när jag nådde mål. Det tog strax under fem timmar och jag höll en snittfart på ca 27 km/h.
Faktiskt var jag tröttare efter kvällsturen på 32 km men då var farten 5 km/h snabbare och det kändes. Man tycker nog att 5 km/h extra inte är så farligt men det känns kan jag lova 🙂

I övrigt har det blivit mest jobb både på jobbet och hemma men som tur är så har jag cyklat till och från jobbet en del så man i alla fall fått lite träning. Jaja, jag har åkt elcykel då men det är ändå skönt att få vara ute i naturen.

Men trotts detta så har jag känt att det gått utför. Jag kände att jag började dala och jag började bli påmind om hur det kändes när det föll förra gången.
Tecknen har börjat hopa sig igen för utmattningssyndrom helt klart.

I stället för att träna blev det soffläge när jag kom hem från jobbet. Allt kändes tungt. Jag visste det var fel men det blev så ändå. Jag tog mig upp ibland för att ta mig ut och göra någon nytta på gården. Det kändes bättre men ändå inte helt rätt.

Efter att ha lyssnat på Anders Hansens böcker, bland annat Hjärnstark så vet jag ju att det är helt fel att göra så, men det blev så ändå. Jag orkade bara inte.
När jag sedan lyssnade på hans bok Skärmhjärnan så tog jag däremot ett beslut som jag länge tänkt på.
Jag stängde ner min Facebook. Det var inte lätt men nu har jag varit utan Facebook i över två veckor och oj vad tid jag fått över.
Visst, det finns mycket bra på FB men oj vad mycket onödigt också. Och jag kan helt klart säga att jag var beroende av det. Och ärligt, många säger nog säkert att. Ja, är man beroende är det bra att ta bort det.
Men jag lovar, jag är inte ensam. Man ser andra på ett helt annat sätt nu. Man sitter och pratar med folk och de plockar upp telefon lite då och då och oftast är det FB de kollar. Jag är absolut inte ensam.
Tyvärr missade jag att kolla hur mycket tid jag lade ner när jag hade det (det finns ju faktisk så man kan kolla på mobilen). Kanske har jag undvikit den tjänsten på mobilen innan men när jag veckan efter jag lade ner FB kom på att jag skulle kolla, så såg jag att jag hade minskat mitt användande från föregående veckan med flera timmar om dagen.
Nu när jag kollar så har jag en skärmtid på ca 30-60 min/dag. Och då läser jag en hel del jobbrelaterat under arbetstid eftersom det ingår i mitt arbete.

Men det mest sköna är detta med att jag inte längre dras till att kolla mobilen. Jag behöver inte kolla om någon gett något gilla, svarat på något inlägg, lagt ut någon bild (på vad de äter eller liknande) 🙂
Nä, jag kan med lugn och ro engagera mig i det jag ska. Jag känner heller inget behov av att tala om stup i kvarten vad jag själv håller på med. Något som jag ofta gjorde och då naturligtvis var man tvungen och se om någon hade reagerat på det.

Nu sköter jag det jag ska och är mig själv. Har till och med börjat känna att det faktiskt är roligt att sitta och prata med folk, att bara vara lite social. Ja, kom bara ihåg att jag sa ”lite” 🙂

Men trotts detta så har jag ändå känt mig helt slut vissa dagar och bara gett upp allt vad träning hetat och lagt mig på soffan.
Men även detta har Anders H skrivit om. Det är det som är det absolut sämsta man kan göra. När man är som tröttast är det som viktigast att ta sig i kragen och ge sig ut.
Ja, det kan låta omöjligt men jag kan säga att det stämmer.
Igår kom jag hem. Totalt utmattad och jag kände hur det brände i ansiktet. Orden jag då hörde inom mig var helt enkelt det som jag lyssnat på i hans böcker.
Jag tog mig helt enkelt i kragen och gjorde säsongspremiär på rullskidorna. Det kändes allt annat än lätt men efteråt när jag kom hem mådde jag som en prins. All trötthet var som bortblåst och när jag sedan gick till sängs för att sova så sov jag hur gott som helst hela natten.

Så som slutord på detta kan jag bara instämma i Anders Hansens ord. Att ge sig ut i skogen på en träningsrunda är precis lika effektivt (om inte bättre) som medicin mot depression.
Och jag är helt säker på att det finns en hel del som sitter hemma i soffan och tycker synd om sig själv då de lider av diverse depressioner.
Många av dem har fullt upp med att beskriva det på bland annat Facebook hur dåligt de mår. De orkar ingenting för de mår så dåligt. Och bara sämre och sämre blir de och desto mer måste de hålla sig inne och ligga still.

Jag lovar att många av dessa skulle piggna till om de bara reste på sig och tog sig ut i naturen. Till att börja med bara ta en promenad på kanske 15-30 min.
Den bästa medicinen är dock att få upp pulsen för då ger det bäst verkan. Men man kan tyvärr inte gå från sängliggande slöfock till elitidrottare på en dag. Och inte behöver man satsa på någon elitkarriär heller.
Däremot måste man ge det lite tid. Fysisk träning lindrar inte depressioner bara för att man rör på sig en enda gång. Det gäller att träna regelbundet.

Jag kan faktiskt säga detta för jag vet att allt stämmer. Jag har ju faktiskt varit där själv. Hade inte jag börjat med fysiskt träning hade jag aldrig kommit tillbaka.
Jag vet ju också att tränar jag inte så mår jag dåligt. Vilket jag nu fått bevis på under den här tiden som jag varit lite slö.
Så ni som lider av utmattningssyndrom, ge fysisk träning en chans. Jag kan i alla fall säga att för den som kommer till mig och säger att de är så synd om dem för de mår så dåligt så kommer jag inte tycka synd om dem om de hör till den kategorin som lägger sig på sängen och klagar.
Visst, det kan finnas handikapp och liknande så man inte kan ta sig ut i skogen, men det är jag ganska säker på är en väldigt liten procent av de som lider.