Fredagen den 1 mars körde jag förstasträckan åt DalaTravet i Stafettvasan. Jag hade vallat med en blandning av violett och universalklister som jag täckte med V40 burkvalla för att det inte skulle frysa i då det var minusgrader.
Det skulle inte komma någon snö enligt prognosen men det visade sig att det ändå hade kommit någon millimeter.
Jag provade dock skidorna i startområdet och allt kändes bra.
När starten hade gått kände jag dock att det inte var särskilt bra glid på skidorna. Uppför backen gick det bra och min plan var att så fort jag var uppe så skulle jag stanna och skrapa av vallan om det behövdes.
Väl uppe så märkte jag direkt att något måste göras. Vid första lilla nedförsbacke så märkte jag att jag var tvunget att staka nerför.
Så snabbt av med skidorna och skrapa av klistret. På med skidorna igen och iväg. Tyvärr kändes det inte mycket till skillnad så jag började fundera på att det kanske ändå inte var min valla som var fel.
Jag klev ur spåret och körde bredvid och det blev en betydligt skillnad.
Så det var bara till att köra ospårat bredvid de fina spåren som fanns.
Vid Smågan stannade jag igen och flyttade bak bindningen för att försöka få lite bättre glid men inte heller detta gjorde någon större skillnad. Det var helt klart något i snön som gjorde att det gick tungt.
Det var helt enkelt bara att kämpa på. Såg också att det var fler som valde att ligga bredvid spåren och de som låg i spåren var ganska lätta att passera.
Naturligtvis kostar det lite extra i kraft att ligga bredvid spåren då det blir lite extra muskelgrupper som måste sättas in men jag tyckte ändå att det fungerade helt ok. Är trotts allt ganska stabil på skidorna. Det var hur som helst betydligt mindre påfrestande att åka där i spåren.
Ju längre jag åkte ju lättare gick det även så jag förstod att det skulle bli bättre före längre fram på dagen.
Detta var också något som övriga i laget bekräftade.
Dock hade det till sista sträckan börjat blivit mjukt i spåren så där kan jag tänka mig att de fick lite dåliga förhållanden av den anledningen i stället.
För tydligen de som åkt mittensträckorna var jättenöjda.
Så summa summarum så får jag vara rätt nöjd med min tid på 1.53 över de 24 km jag åkte. Mitt mål var 1.45 men då hade jag trott på mycket lätt före.
Ryggen då? Jo, inga som helst problem under loppet. Enda problemet var bussfärden från Mora till Sälen och efter loppet från Mångsbodarna till Mora. Att sitta går nämligen fortfarande inte något bra.
Det är ju lite lustigt att man ska kunna åka 24 km och slita med dåligt glid på skidorna men inte känna det minsta av värk, men när man sätter sig ner på en buss är det ett elände. Livet är en gåta. Hur som helst. Det var riktigt kul att köra första sträckan. Nästa gång skulle jag dock vilja köra sista sträckan.