Denna söndagen bjöd på cykeltävling. Leksandsrundan 130. En cykeltävling genom ca 50 byar i leksand med en sträcka på ca 12 mil.
Själv hade jag innan denna tävling aldrig cyklat mer än ca 7,5 mil i en följd. Gissa om jag många gånger innan denna tävling tvivlat på om jag skulle klara av den eller ej. Samtidig som jag växlat mellan att försöka intala mig om att hur fort jag egentligen skulle kunna köra.
Hur som helst så tänkte jag oavsett så ska jag ta det lugnt för att i alla fall kunna fullfölja tävling. Hellre lång tid än att bryta. Samtidig som jag tänkte att jag måste i alla fall ta mig i mål innan de stänger målfållan. Vilket det skulle göra kl 18.00.
Starten gick kl 9:00 och runt 14:30 passerade jag mållinjen. Jo, återigen så gick det över förväntan. Tilläggas skall att själva åktiden jag hade var på under fem timmar. Det är väldigt gott fika på de fyra fikastationer som finns utefter banan så jag tillbringa ca 30 min vid fikat 🙂
Och tro det eller ej men jag har efter detta lopp, och även under loppet, flertalet gånget intalat mig själv att jag fan i mig är bra.
Visst skrek det i benen i klättringen från Krökbacken upp till Lindberg. Dessa backar brukar kännas i vanliga fall men igår när klättringen startade så hade jag redan avverkat nästan nio mil.
Så när jag kom till Tällberg och klättrade upp för backarna där så gick det inte särskilt fort.
Men även om jag tyckte det skulle ha kunnat gått lite fortare så höll jag ändå en snittfart på nästa 25 km/h. Om man nu inte lägger till tiden på fikastationerna då vill säga. Men denna tävling hör det faktiskt till att man fikar.
Nu var det ju inte heller optimala förhållanden i söndags då det var rejält kallt och blött, det regnat under hela loppet.
Så jag kan bara säga att jag är oerhört nöjd och belåten. Och pricken över i’et kom idag måndag då de ringde ifrån Leksandrundan och berättade att de hade haft utlottning på en elcykel med ett värde på över 20000 kr och som jag vann.
Först blev jag jätteglad men sedan började jag fundera över vad jag egentligen skulle ha en elcykel till. Orkar jag cykla 12 mil och inte ens ha träningsvärk dagen efter så är jag verkligen inte i behov av en elcykel. Känns nästan lite förnedrande.
Så naturligtvis kom tankarna på att sälja den och kanske köpa en värre cykel.
Men på hemvägen från jobbet fick jag plötsligt en lysande idé. Självklart ska jag ha cykeln kvar. Naturligtvis kommer den till användning. Nu kan ju äntligen jag och Nina komma ut tillsammans och cykla. Eftersom hon inte kan hålla mitt tempo på grund av sin astma så blir ju denna cykeln perfekt. Kanon säger jag bara. Fan vad jag är bra alltså 🙂