Negativt och positivt

 

Det borde väl vara så att lika mycket positivt som negativt skulle ge en bra balans. Hur det egentligen ligger till med denna balansen vet jag inte riktigt just nu.

Det har tyvärr blivit mest jobb hittills denna semester, är ju så när man har gård tyvärr. Finns alltid saker att göra. Det har varit rödmålning av lada, hökörning, vedklyvning, takomläggning m.m.

Men självklart har vi även hunnit med annat. Någon cykeltur har det blivit. Däremot ingen tävlingsdebut ännu. Inget som jag mår direkt dåligt över heller. Var ju anmäld till Siljan runt men hoppade av. Även Orsabajk´n ställde jag in.
Men till nästa helg tänkte jag i alla fall göra lite tävlingsdebut i Brossen triathlon. En kul tävling som är betydligt kortare än en normal triathlon.
Jag har som sagt inte tränat något särskilt i år, vad gäller löpning så har jag inte sprungit ett steg. Men till denna tävlingen så tror jag det går bra ändå.
Något som jag har blivit betydligt bättre på är simningen. Upptäckte att jag häromdagen när jag var ute och myste lite så simmade jag 400 m på ca 11 min (sträckan är 400 m i tävlingen).
När jag deltog förra året så gjorde jag simsträckan på strax över 17 min. Så där har jag klart förbättrat mig.

Och för att hålla oss kvar i vattnet så har jag verkligen gjort framsteg där. Både vad gäller simning och kajak.
Den stora förbättringen är framför allt vattenvanan. Vill ju gärna lära mig att göra en roll med kajaken men har haft en liten rädsla som hela tiden legat där och spökat då jag känner en viss stress att ta mig upp till ytan när jag tippar.
Upplevde även rädslan när jag för en tid sedan var ner till sjön för att simma. Jag skulle simma från en brygga bort till en udde. När jag kommit ut en bit så började jag stressa något kopiöst och tanken slog mig att jag måste skynda mig fram till udden i fall jag inte skulle orka för då skulle jag ju sjunka.
Jo, jag vet det låter dumt men tyvärr är ju hjärnan så ibland att den ställer till en del.
Efter att jag simmat fram och tillbaka denna sträcka (då hade jag även vilat vid vändningen) så var jag totalt färdig och jag var helt yr när jag klev upp på bryggan igen. Sträckan var då ca 300 m.

Efter det så bad jag Nina följa med på nästa simtur för jag ville kolla om det helt enkelt var rädslan för att något skulle hända, att jag inte skulle orka som gjorde detta.
Och mycket riktigt, när hon var med så simmade jag lugnt och metodiskt ca 400 m och var inte ens trött.
Detta medförde att när jag i onsdags var i Mora för att paddla tillsammans med Friluftsfrämjandet så ville jag även testa att inte ha så bråttom upp ur vattnet när jag tippade.
Jag välte kajaken och satt lugnt kvar i den en stund under vattnet innan jag fattade tag i kapellet och drog av det. Sedan tog jag mig lugnt ur kajaken och sam upp till ytan.
Jo, jag lyckades även denna gången få en kallsup men jag bevisade för mig själv att jag inte alls behövde stressa då jag kan vara kvar under vattnet betydligt längre än jag vågat tidigare.
Med detta i minnet så känner jag att det kommer bli betydligt lättare att lära sig rollen.

Det betydligt mer tråkiga denna sommaren är ju (förutom alla dessa bränder då) annars det att vi har planerat in en hel del friluftsliv. Både vad gäller vandring och paddling. Tyvärr kommer inget av dem att ske. Vi har fått ställt in allt.
Ninas fot är totalt slut då hon stukar det titt som tätt. Hon har till och med problem att gå på slät mark ibland. Så en fjällvandring är inte att tänka på.
Paddlingen för henne fungerar heller inte då hennes rygg säger ifrån, hon får jätteont när vi är ute. Så det kan bara bli små korta turer.
Detta känns oerhört ledsamt för jag har verkligen sett fram emot både vandring och paddling, och då framför allt friluftslivet att få vara ute i naturen och sova och laga mat i tält.
Har köpt böcker för att lära mig mer om hur man torkar mat och till och med byggt oss en egen tork.
Men tyvärr som det ser ut så blir det ingenting av med friluftslivet. I alla fall inte vi två tillsammans och det var jag det som jag verkligen sett fram emot nu när vi absolut hittat ett gemensamt intresse.
Så detta känns nu riktigt riktigt trist. Det är som Nina sa här om dagen då hon ska till ortopeden inom kort för att kolla foten.
– jag hoppas de stelopererar foten så jag slipper den här skiten
Jag förstår verkligen även hennes frustration för jag tror verkligen att hon sett fram emot våra äventyr lika mycket som jag har gjort. Men som det är nu så är det inget att göra åt. Är ju inte roligt att vara ute om man bara ska lida och ha ont.

Hur som helst så ska vi göra en lite tur norrut denna helgen för att hälsa på min yngste son. Hoppas bara vi slipper hamna i någon av bränderna. Är ju några vi kommer att passera på vägen upp tyvärr.
Har också haft i tanken att brinner det fortfarande på måndag så funderar jag skarpt på att anmäla mig som frivillig att åka upp och hjälpa dem. Det är frustrerande att höra på radion om eländet de går igenom och själv inte göra något för att hjälpa. Vet att jag har en hel del kvar även här hemma att göra och jag har hela tiden vägt det mot hur jag skulle må om jag väljer att anmäla mig. Problemet är ju att jag inte är helt återställd från min utmattningssyndrom då den gör sig påmind ibland. Så hur mycket jag än vill hjälpa tills så känner jag att det ju faktiskt finns en risk att det blir lite för mycket också.
Så jodå, det är en hel del tankar som snurrar just nu. Men nu ska jag ändå ta och packa för resa mot Sollefteå och det kommer nog äntligen att bli lite flugfiske. Många herrans år sedan jag flugfiskade nu.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.