Igår lördag tog jag en tur på sjön. Mest för att kolla så inte foten blev värre och det kändes helt ok att köra en mil i alla fall.
Märkte dock vilken skillnad det var att åka ospårat eller ej. Det hade ju kommit lite snö under natten och ingen hade åkt före mig på morgonen så de första 8 km fick jag spåra själv. Tyckte inte det var så fasligt trögt men när jag var på väg hemåt så mötte jag en tjej som åkte motsatta hållet än mig så jag fick de sista kilometrarna spårade. Det gick betydligt lättare direkt.
Fast idag blev det soffläge och vasaloppstittande på tv. Var extra roligt att se på när man nu kände igen sig lite mera.
Men det kändes ändå lite vemodigt för idag kände jag verkligen att jag hellre hade varit där för att åka.
Har ju sagt att jag skulle testa mig om jag orkade köra de nio milen, vilket jag nu vet att jag gjorde och därför borde vara nöjd då jag har kört Vasaloppet.
Men det har hela tiden känts lite att egentligen har jag ju inte kört Vasaloppet ännu. Öppet spår må vara lika långt men ändå inte själva Vasaloppet.
Så jag har bestämt mig. Jag ska köra ”riktiga” Vasaloppet nästa år. I alla fall är jag helt inställd på det just nu, man vet ju aldrig vad som händer men om inget allvarligt händer så tänker jag i alla fall åka det.