Öppet spår

Ja då var det gjort. Jag som aldrig skulle ha kunnat tänkt mig att åka nio mil på skidor. I alla fall har tankarna varit så i så där 40 år. Inte vet jag, men det sägs ju att man blir klokare med åren. För en del tar det bara lite längre tid 🙂

Jag klarade dock inte målet som jag själv satt upp med att köra loppet på under 8,5 timmar. Det blev 8:56:07.
Men tro det eller ej. Jag är helnöjd med det.

Med den kassa uppladdningen vad gäller dålig sömn i över en vecka och negativa tankar efter t.ex. Evertsbergrännet så tänkte jag helt och hållet om redan vid starten.
Tankarna var positiva och fokus låg hela tiden på att jag sak ta mig till mål. Oavsett om det kommer ta 10 timmar så är jag nöjd med att ha genomfört loppet. Dessa tankar bar jag med mig genom hela loppet och allt gick hur smidigt som helst.

Redan i första backen så var det mer eller mindre stopp så redan där sprack tiden med att hålla miltid på 50-55 min.
Men det var så skönt att då kunna tänka att jag blir i alla fall inte trött av den här farten uppför backen.
Hade jag stressat och försökt tagit mig fram eller om det varit fritt så kanske jag i stället har blåst på som en idiot uppför backen och då hade jag ju varit slutkörd redan i Smågan. Och då hade jag inte kommit i mål.

Däremot hade jag lagt helt fel glidvalla. Enligt väderleksrapporten som jag hade kollat så skulle det vara runt -7 – -8 grader under dagen. Detta var helt fel. I starten hade vi -17 grader och sedan hörde jag på bussen efter loppet att det hade varit -24 Mångsbodarna.
Själv hade jag vallat med Swix LF7 som är för -2 – -8. Jag tänkte när jag vallade att jag nog skulle ha haft LF6 men tyvärr hade jag ingen sådan (oerhört dåligt planerat). I efterhand skulle jag nog till och med behövt LF5.
I Mångsbodarna var jag dock in och fick bindningen flyttad bakåt så jag skulle få lite mer glid. Inte ens där tänkte jag på att det var så kallt som det var. Trodde helt klart enbart på att jag hade lagt lite för mycket fäste. Därför bad jag aldrig om någon omvallning.

Hur som helst så gick det något lättare i alla fall efter flytten av bindningen.
Men jag lyckades även här hitta positiva tankar.
Jag låg vid flertalet gånger efter åkare och i alla fallen där det var plan åkningen så stakade jag en gång meden de stakade 2-3 gånger. Jag insåg då hur effektiv min stakning var tekniskt.
För så fort vi kom till en nerförsbacke så gled de ifrån mig, trotts att jag låg precis bakom när backen började.
Jag stakade direkt ikapp dem igen när det planade ut, utan att på någotvis stressa. Naturligtvis lite frustrerande att bli ifrångliden men inte heller det fick mig att tänka negativt.

På tal om nerförsbackar så får jag ända tacka min alpina karriär med freestyle och puckelpiståkning.
För det räddade mig i alla fall fyra gånger då åkare ramlade framför mig.
I en av backarna fick jag göra en jättemanöver då jag låg i vänstra spåret längst ut och tre åkare i bredd framför mig ramlar. Jag lyckades lägga till en jätteslalomsväng och undvika dem alla tre och samtidigt styra runt och tillbaka igen innan jag kom ut i fjärdespåret.
Nu hörde jag dock någon skrika bakom men jag vet inte om det var åt mig eller om de körde över de som redan låg. Det gick på tok för fort för att vända sig om och titta.

Jag gjorde även en manöver i en annan utförslöpa som fick publiken att skrika av glädje. Jag låg ca 5-10 m bakom en, djupt ihopkrupen i fartställning när han plötsligt utan förvarning bara rasar framför mig.
Jag hade inte en chans att styra undan så istället bara reste jag mig upp i ett ryck och drog upp benen i ett hopp rakt över åkaren. Med andra ord vad de alpina åkarna kallar för ett dämpat hopp. Och med en nästan perfekt landning efter åkaren så fortsatte jag min färd neråt.
Hoppet var som sagt näst intill perfekt på en så liten detalj att vänster skida hamnade lite utanför spåret. Men även detta lyckades jag parera lugnt och fint vilket fick åskådarna att jubla. Måste säga att jag gärna skulle vilja se det på film för det måste ha sett häftigt ut 🙂

En åkare ramlade också på mig från sidan och även denna gången kunde jag hålla balansen.
Vet att många är rädda för utförslöpor men det är absolut inget som oroar mig. På någotvis har jag blicken så jag kan planera min nerfart och på så vis hela tiden ha en plan på hur jag ska parera om någon ramlar.

Jag kan lätt säga att jag var ganska så stum i benen och det värkte en hel del i axlarna. I Hökberg var jag till och med in och fick lite massage vilket gjorde det betydligt lindrigare att fortsätta färden.
Konditionsmässigt vad gäller puls och liknande var detninga som helst problem.
Det som var det värsta egentligen var att något hände med min högra fot. Redan innan start så kände jag som att jag skulle ha en knöl under foten mellan de främre trampdynorna (heter det så på människor?). Och det var inne i foten så jag visste att det var inte något fel på skon eller strumpan.
Detta blev naturligtvis värre och värre ju längre jag åkte men jag hade inga planer på att bryta på grund av det. Så farligt var det inte. Jag känner även idag att det inte är helt återställt.

Att det var kallt kände jag även i fingrarna som jag har problem med. Som tur var så hade jag köpt ett par överdragshanskar. Jag provade efter några mil att plocka av dem men det gick absolut inte. Så trotts att det var lite bökigt och spänt att åka med dem på så fick de hänga med hela vägen. Hellre lite bökigt än förfrusna fingrar tänkte jag.

Så kom jag då till Mora och nu förstår jag den känslan alla pratar om att få gå under portalen vid målgången. Vilken lycka och vad stolt man känner sig att ha genomfört loppet.
När jag fick reda på tiden av Nina så vart jag ännu mer nöjd kan jag säga för även om jag intalat mig att tiden inte hade någon betydelse så betydde det ändå en hel del att jag klarade mig under nio timmar. De få minuter under var värda en hel del. För det låter mycket bättre med 8.56 än t.ex. 9:01 🙂

Så nu har jag klarat även detta. Vad blir det här näst? Ja det som är planerat är i alla fall Siljan runt på cykel.

Bilden tagen av Photomic strax efter Evertsberg
Mitt resultat