Man kan ju undra varför eller vad är det som driver en till att träna? Vad gör det för nytta? I mitt fall kan jag utan tvivel säga att det gjort en massa nytta.
Under flera års tid gick jag och var oerhört trött, mer eller mindre varje dag jag kom hem från jobbet var jag tvungen att sova några timmar. Och naturligtvis på grund av detta så blev nattsömnen påverkad.
Anledningen till detta är naturligtvis en hel del stress på jobbet men säkerligen även andra faktorer.
Har även under åren varit sjukskriven lite då och då men då enbart en vecka eller så som jag själv sjukskrivit mig. Vid några fåtal tillfällen har jag sökt läkare för att rådfråga men som längst blev det 2 veckors sjukskriving och sedan full fart igen.
Så här höll det på i flera år tills hösten 2016 då jag rasade totalt, med minnesförlust och diverse olika symtomer.
Denna gången blev det heltidssjukskrivning i ca ett halvår med diagnosen utmattningssyndrom. Under tiden gick jag även hos kurator.
Nu har jag jobbat heltid i nästan ett år efter detta utan problem. Kan inte heller säga att arbetssituationen ändrats nämnvärt, möjligen lite bättre förståelse bland kollegorna men arbetsuppgifterna är de samma.
Vad är då min medicin? I min mening är det absolut min konditionsträning och då framför allt cykel och skidor.
Visst är det så att jag började åka längdskidor redan våren 2015 och körde även någon vända på cykel under sommaren men det blev inte många mil.
Jag kände ju att jag mådde bra när jag var ute men problemet var ju att jag väldigt sällan orkade ge mig ut och träna.
När jag sedan blev sjukskriven så blev ju situationen betydligt bättre då jag fick tid över. Det blev då en hel del träning på både skidor och cykel. Vissa gånger var det dock motigt men jag lyckades övertala mig själv att det gjorde nytta.
Det fanns även de som var rädda för att jag tränade för mycket och för den delen inte skulle friskna till. Alltså att själva träningen i stället skulle bli en stressfaktor.
Själv kände jag dock hela tiden att så inte var fallet utan i stället kände jag att jag orkade bara mer och mer och samtidigt behövde jag sova mindre och mindre på dagarna.
Att jag sedan har en tävlingsskalle och hela tiden vill förbättra mig och gärna ställer upp i tävlingar var också saker som framför allt min sambo var emot på grund av just det att hon var rädd att jag skulle falla tillbaka.
Men inte heller det kände jag var någon fara. Det enda som var ett problem var att jag mådde dåligt över att jag var borta en hel del hemifrån. Och även det att jag kände att hon inte riktigt litade på mig.
Jag var och är fortfarande väldigt noga med att så långt det är möjligt planera in träningen när hon är på jobbet. Även om allt tvivel från henne i dagsläget är borta vad gäller detta så kan jag ändå känna att jag inte ska låta träningen störa den tid vi kan vara tillsammans.
Idag tränar jag fortfarande i stort sett lika många timmar som jag gjorde under min sjukskrivningsperiod trotts att jag jobbar heltid och jag mår hur bra som helst.
Om jag inte glömt något så har jag inte heller haft en enda sjukskriving efter det att jag återigen började jobba. Jag hade en liten förkylning i helgen men den gick snabbt över.
Det är också ytterst få gånger som jag varit trött när jag kommer hem efter jobbet så att jag har varit tvungen att sova.
Jag har inga problem att orka med en sväng på skidor eller liknande i stället.
Jag orkar även med sysslorna hemma så det är inte så att jag låter min sambo göra allt här hemma bara för att jag ska vara ute och träna. Sådan är jag inte.
Helt återställd ska jag i och för sig inte säga att jag är. Ett stort problem är fortfarande minnet och det om jag själv får säga tror jag inte heller kommer bli särskilt mycket bättre utan något jag får leva med.
Jag är också väldigt introvert så att vara väldigt social suger energi från mig. Men även här börjar jag känna att det blir bättre och för min sambos del så har jag lovat att vi ska börja prova med lite mer socialt umgänge.
Så mitt tips till alla som lider av utmattningssyndrom, stress och liknande är helt enkelt att gör allt Nin kan för att försöka röra på er. Och det absolut bästa är att ta sig ut i naturen.
Detta är inte bara något jag hittat på. Jag vet ju vad det gjort för mig men det finns även andra som bekräftar dess styrka. Här en länk till en artikel med överläkaren Anders Hansen.
Anledning till att jag skrivit detta är helt enkelt för att jag vill hjälpa de som just nu är i den situationen som jag varit.
Jag menar inte att man behöver träna så pass mycket som jag gör men jag vill ändå uppmana till att ska det ge någon verkan så bör träningen vara lite pulshöjande.
Jag har kollegor som jag pratat med om detta också och en del säger att det har inte hjälpt för dem.
På frågan hur mycket de varit ute så har jag fått till svar att någon gång då och då har de kanske tagit en promenad, för de har inte orkat med mera.
Nä, jag vet genom mig själv att det är väldigt lätt att intala sig att jag ”orkar inte”, ”jag är så trött”.
Och i början är det oerhört motigt många gånger men om man bara biter ihop och sätter upp lite mål så lovar jag att det kommer hjälpa.
Det är absolut inte farligt att bli lite svettig.
Trotts att jag i dagsläget gör i stort sett samma saker på jobbet som tidigare så har jag vid ett flertal gånger fått känslan av att jag har en massa dötid. Tidigare stressade jag, så även de mycket små uppgifterna blev oerhört stora. Nu kan jag utföra mina arbetsuppgifter med ett helt annat lugn.
Självklart fick jag under min sjukdomstid en hel del tips framför allt av kuratorn men även hon uppmanade mig till att hålla i med träning. Så i det stora hela så är det min träning som har varit den absolut mest verksamma medicinen.
Har ni frågor om något så tveka inte att skicka en kommentar. Ingen skulle vara gladare än jag om jag skulle kunna hjälpa någon till ett friskare liv.