Tänkte idag ta upp lite historik om min träning och vad den har gett mig. Jag har tidigare inte velat gå in direkt på detta ämnet men känner ändå att det inte är något att skämmas för.
Snarare känner jag att jag kanske kan hjälpa någon som är i samma situation som jag har varit. Jag hoppas verkligen att någon kan bli hjälpt för ingen skulle bli gladare än jag.
Som jag skrivit som grund för denna blogg så har jag ju gått från noll till aktiv motionär. Och just detta med att nu vara aktiv motionär har verkligen hjälpt mig.
Visst började jag motionera innan jag blev riktigt sjuk men det var ändå när jag blev helt sjukskriven som jag kunde koncentrera mig ordentligt på träningen. Och självklart är det ju så att jag inte blev sjuk över en dag.
Det som hände mig för över ett år sedan nu var att jag fick diagnosen utmattningssyndrom, med andra ord jag gick in i väggen. Och som sagt så kom det ju inte över en dag eller natt utom som läkaren sa, det har pågått i flera år.
Symptomen som jag hade var helt enkelt trötthet, minnesförlust, ville inte träffa folk och allmänt dåligt mående. Att jag alltid varit en introvert person gjorde ju inte saken bättre då jag har ett jobb där jag alltid har med folk att göra.
I stort sett varje dag när jag kom hem från arbetet så var jag tvungen att lägga mig och sova någon timme, vilket naturligtivs påverkade nattsömnen men jag var så illa tvungen för jag var för trött för att göra något, jag kunde somna sittande ibland.
Men som jag sa så hade jag ju börjat träna lite innan det helt rasade och kände ju att jag mådde bättre när jag orkade ta mig ut för att träna. Men till att börja med så var det ju inte så lätt att ta sig ut för att träna när kroppen redan var helslut och man bara ville sova.
Jag har också varit väldigt kritiskt till sjukvården så det tog ju av den anledningen extra lång tid innan jag sökte. Eller rättare sagt min sambo sökte åt mig. Utan henne så hade jag nog fortfarande inte fått hjälp.
Sen att det inte började bra hos läkaren är en annan historia men jag fick en ny, även detta på grund av sambon.
Jag fick även tid hos kurator som gjorde mycket nytta. Läkaren var till att börja med lite emot att jag tränade så pass mycket som jag gjorde men kuratorn hon peppade hela tiden till att jag skulle fortsätta.
Jag vet inte om det var hon som övertalade läkaren till att bli mer positiv till min träning eller vad det nu var men han blev allt eftersom mer positiv i alla fall.
Jag läste även flera rapporter av olika psykologer och liknade att motionera och vara ute i naturen var rena medicinen och det var något som jag verkligen tog till mig och trodde på.
Men det var inte bara min läkare som var lite skeptiskt mot min träning, även min sambo var lite orolig och ville ofta påtala att jag skulle ta det lite lugnt.
Jag förstår ju nu att det fanns anledning till deras oro. Vad de var rädda för var ju helt enkelt att jag skulle pressa mig så att själva träningen skulle bli en negativ stressfaktor i stället.
Att jag själv försäkrade att så inte var fallet kan jag väl också ha förståelse för att de inte litade helt på för i alla fall min sambo vet ju hur envis jag kan vara och med hennes vetskap om hur jag mått och hur lång tid det tog innan jag gav tillåtelse till att söka hjälp, så visst finns en förståelse.
Jag var sjukskriven i nästan ett halvår, varav ca 4 månader helt.
Under den här tiden kunde jag när som helst ta mig ut och träna och framför allt så kunde jag vara ute när det var ljust.
Jag kände för varje gång jag var ute att energin i kroppen ökade och att jag orkade mer och mer.
Visst är jag en sådan person som har tävlingsskalle och älskar att tävla och vill alltid se resultat. Blir jag inte bättre har jag lätt för att lägga av.
Men just skidåkning och cykel har visat sig fungera utmärkt. Jag har utvecklats och blivit bättre och bättre men har också efterhand fått en annan syn på tävlandet.
Visst vill jag fortfarande göra bra resultat men jag kollar mer mot mig själv och inte mot andra som tränat i hela sitt liv.
Vad har då hänt fysiskt och psykiskt nu när det gått ett tag? Jag har nu jobbat heltid sedan i våras och även om de gjordes lite lättnader på jobbet åt mig så är det egentligen inte mycket som har förändrats. Men den stora skillnaden är hur jag tacklar problemen som uppstår.
Jag vet att många med utmattningssyndrom är sjukskrivna betydligt längre än vad jag var men jag tror också att många skulle kunna förkorta tiden genom att ut och röra på sig lite mera.
Och då menar jag inte att man måste träna så pass mycket som jag gör men ändå komma ut och röra på sig. Och jag tror verkligen inte att det skadar om man rör på sig så man blir lite svettig.
Nu har jag aldrig varit den som tränat på gym eller liknade, något som i dagsläget är väldigt vanligt. Jag tror däremot inte att det är lika hälsosamt som att vara ute i naturen. Och det grundar jag på i alla fall två orsaker. Dels missar man friskluft och utomhusljuset, men jag kan också tänka mig att det kan vara lite extra stressande på ett gym med massa människor där man kanske hamnar i den situationen att man måste prestera för att det ska se bra ut inför de andra.
Det träningen har gett mig är framför allt det att jag idag klarar av mitt jobb utan problem. Jag kommer hem och är utvilad. Jag orkar fortsätta och göra sysslor hemma. Något som inte alls fungerade för ett år sedan.
Som exempel kan jag nämna idag. Började morgonen med en timmes gympapass på jobbet mellan 7.00 – 8.00. Jag har hunden med på jobbet så det blir alltid en promenad på lunchen. Detta var något som var oerhört jobbigt tidigare men idag går jag med lätta steg och bara njuter av promenaden. Det har till och med hänt att jag tagit en promenad även om inte hunden varit med.
Väl hemma så gick jag direkt ut till våra hästar för att mocka och göra snyggt. Något som jag nu har gjort i stort sett varje dag de senaste veckorna.
Efter jag var klar ute så gick jag in och städade. Både dammsög och skurade, bytte sängkläder och körde en tvättmaskin.
Detta är en oerhört skön känsla att känna att man orkar med. Det lättar ju även psyket att kunna göra detta så att sambon slipper slita som ett djur. Något som också tärde på psyket något oerhört. För när man är sjuk eller håller på att gå in i väggen så orkar man inte göra något men det är lika jobbigt att slippa göra det för då vet man alltid att någon annan måste göra det och då mår man i stället dåligt för det.
Men till alla som idag mår dåligt så kan jag bara säga att jag vet. Att utan min träning så hade jag aldrig kommit tillbaka så fort som jag gjorde, och då menar jag verkligen aldrig. Självklart är jag inte helt återställd ännu så jag vet att jag måste passa mig men det känns som idag att jag känner direkt när det går det minsta neråt, med andra ord jag känner signalerna och har nycklar till att lösa dem.