Intressant utbildning

Idag har vi haft en utbildning på skolan som var intressant från flera perspektiv. Jag kan inte dra allt här men det jag tänkte ta upp är det som jag direkt kände att det där känner jag igen.
Vi pratade om hur vi är som individer och hur olika vi är. Vad vi har för förhållningssätt. Det fanns tre olika former för detta.

1. En person med positiv självbild
2. En med negativ självbild
3. Falsk positiv självbild

Föreläsaren ritade upp varje form som en figur likt barbapappa, kan naturligtvis även ses som en människa. Hur som helst var tanken så att man skulle förstå lite mer hur man tänkte och så.

Hos person 1 så var självförtroendet stort i tanken, i mitten självtillit och självkänslan längst ner. Med längst ner menas dock inget negativt. Snarare så att det är något man är. Tanken med att figuren såg ut som barbapappa var att man skulle kunna tänka sig figuren som en nickedocka. En sådan som man kanske hade som barn med en tyngd i botten. Så slog man omkull den så reste den upp sig igen.
En person med positiv självbild som har stort självförtroende och stor självkänsla reser sig väldigt snabbt om man skulle få ett bakslag. Medan det kan vara väldigt svårt för en person med dålig självkänsla.
Denna personen tänker. Jag är ok, du är ok.

Hos en person med negativ självbild kan man placera självunderkastelse längst upp, alltså den personen tänker ”inte kan väl jag”.
I mitten hittar vi självklander – ”allt är mitt fel”
Och längst ner självdestruktiv – är inget värd.
Denna personen tänker. Du är ok, inte jag.

Den tredje personen har falsk positiv självbild. Denna personen tänker oerhört högt om sig själv. Självöverskattning. I mitten självgodhet, den är för mer än andra och längst ner självhävdelse – se mig.
Denna personen tänker. Jag är ok, inte du.

Vad jag vill komma fram till med detta är naturligtvis att jag hittade precis vart jag själv låg. Själv har jag en klockren negativ självbild.

För att förklara varför så är det väldigt lätt att överföra detta hur jag tänker på mig själv när det gäller t.ex. mitt idrottsutövande. Men även hur jag fungerar övrigt i min vardag och mitt yrkesliv.

Jag har nämligen väldigt svårt att tro på att jag ska klara av saker som jag ger mig in på. T.ex. som förra året så åkte jag enbart de kortaste sträckorna i de längdlopp som jag ställde upp i.
Man kan naturligtvis se det som ett klokt val då jag var nybörjare att jag först ville prova så jag skulle känna mig säker tills nästa gång.
Men innerst inne hos mig själv så var det för att jag inte trodde att jag skulle orka åka t.ex. hela Engelbrektsloppet. Med andra ord självunderskattning.

Tanken var ju även att jag enbart skulle cykla halva Mörksuggejakten men efter mycket övertalande från en kompis så blev det hela loppet. Jag hade ju tidigare på våren klarat av bland annat Dalslands XC som absolut inte var någon lätt tävling.

Ja, men då kan man ju tycka att när jag nu klarat av alla dessa tävlingar så skulle jag ju absolut vuxit och insett att jag inte alls är dålig och självförtroendet skulle växt en hel del.
Men nej, inte jag.
Visst har det växt en del. Och jag jobbar med det hela tiden men just detta med självklander och självdestruktiviteten gör att jag alltid hittar fel.
Det kan t.ex. vara det att jag tycker att det gått för långsamt. Trotts att jag i ett första skede satt upp ett mål att jag ska enbart klara av att genomföra loppet, så ändrar jag själv förutsättningarna när jag väl har klarat det. Då plötsligt kan jag inte vara nöjd med att ha klarat av det utan då tittar jag i stället på vilket resultat jag fick.
Så det finns inget tvivel på vilken kategori jag tillhör. Jag har en negativ självbild utan tvekan.

Man skulle väl kunna tycka att jag skulle få bättre självförtroende efter alla lopp jag kört nu, och visst har det väl ökat en del men väldigt lite.
Att det går så långsamt beror väl i stort på hur jag själv ser saker och ting. När jag t.ex. kom på 191:a plats på cykelvasan 45 av ca 2500 startande, så var jag ju oerhört nöjd men samtidigt intalade jag ju mig att det inte var så mycket duktiga åkare med i 45:an för de duktiga körde ju hela cykelvasan.
Samma sak när jag körde in på tionde bästa tid på Leksandsrundan, min första landsvägstävling. Det var ju ändå bara ett motionslopp så det var ju inte värt så mycket.
Det är svårt att bygga upp ett självförtroende med dessa insikter.

Sedan är det ju helt klart att man ofta har en blandning av dessa former. Ibland känner man att man kan hitta positiva saker och detta kan också vara så att det är olika dag till dag.
Hos den falska positiva självbilden finns ju detta med självhävdande. Alltså ”se mig”. Man vill bevisa något.
Just detta finns ju naturligtvis också hos mig. Mina nära säger att jag är jätteduktig att jag ska vara nöjd med vad jag presterat och liknande. Men för mig gör jag inte detta enbart för mig själv. I botten finns något annat och det är just detta med att jag måste bevisa att jag kan. Och då framför allt för andra.
Och i grunden av detta så ligger så klart att jag hela tiden som ung fått höra att jag är dålig, du kan inget.
Med andra ord så finns det flera aspekter i det jag gör.

Men för att nu vara lite mer positiv så är det faktiskt så att just det här med min träning börjar ge frukt. Jag börjar nämligen tro på mig själv mer och mer. Att jag klarat av dessa tunga lopp framför allt på cykel har gjort att jag mindre och mindre bryr mig om att tänka på vilken tid och placering jag hade på dem. Jag ser tillbaka på dem och tänker att det var bra gjort att jag klarade av att ta mig i mål och det har stärkt mig.

Det ger även styrka till kommande lopp som jag nu har inplanerade. Första loppet på skidor denna säsongen är AXA ski marathon på 42 km. Jag tvivlar inte längre på att jag ska orka köra loppet. När det gäller Engelbrektsloppet på 60 km så finns det väl ibland lite tankar på hur trött jag egentligen kommer bli men tankarna slutar alltid positivt med att jag inser att det gör inget för jag kommer ändå att klara det.
Öppet spår som jag också tänker köra finns det dock lite tankar ibland att det kan bli tufft. Ett tag började jag sätta upp målet att jag skulle åka det på ca 6,5 timmar men det har jag lagt ner. Och detta inte för att jag inte tror på mig själv utan snarare självinsikt. Att klara den tiden kräver oerhört mycket träning och så mycket lägger jag inte ner.
När jag då istället satte målet till att gå under 8 timmar eller däromkring så kommer dessvärre de dåliga tankarna krypande igen.
Då kan jag ibland tänka att det är ju inget att skryta om att åka vasaloppet på 8 timmar. Jag skulle inte bli direkt imponerad om någon sa till mig att de hade åkt på 8 timmar.
Nä, det kanske inte är imponerande men det jag nu jobbar med i mina tanker är helt enkelt det att jag behöver inte imponera på någon annan. Inte ens på mig själv. Utan jag ska köra loppet och så får det bli den tid det blir. Man kan även se det som så att oavsett vad man tycker så är det rätt imponerande att klara av att köra 9 mil, oavsett tid.

Så för att summera detta så var det intressant att se vad träffande det var att se vilken självbild man har (även om jag kanske redan visste det till viss del).
Men även detta med att jag faktiskt är på väg åt rätt håll då jag känner att tar jag ett steg bakåt så kommer jag två steg framåt i nästa skede. Det går med andra ord långsamt men ändå framåt. Och kanske kommer jag en vacker dag att tillhöra det formen som har en positiv självbild. I alla fall i de flesta fallen.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.