Som jag sa tidigare så skulle jag kolla upp ögat innan jag bestämde mig hur jag skulle göra med Mörksuggejakten. Nu har jag varit på undersökning och det fanns inga fel på näthinnan så allt var helt normalt. Pricken som jag ser kommer sakta men säkert att försvinna. Det kunde ta en vecka upp till månader beroende på hur lång tid hjärnan behövde på sig för att nonchalera den. Typ så fungerar det 🙂
Kan säga att roligt var det inte att bli undersökt. Avskyr att vara i ögonen och peta så det är ju inte lättare när andra ska vara där och störa.
Att de sen droppade i vätska som sved ganska så häftigt gjorde ju heller inte saken bättre. Det var en massa saker de droppade i. Framför allt så var det för att bedöva och en sort var för att vidga pupillerna.
Kan lova att jag var ljuskänsligt några timmar efter och tittade jag mig i spegeln så såg jag ut som att jag var hög på stark narkotika, skulle aldrig ha klarat en poliskontroll. Tur att Nina var med så hon fick köra.
Men som sagt inga problem med ögat så nu är det bara att köra Mörksuggan. Enkelt eller? Nä, nu återstår det bara att välja sträcka. Jag är så velig om jag ska köra hela eller halva. 44 eller 74 km.
Jag nämnde detta till min kompis (PT’n) på väg hem från Orsabajk’n men fick bara svaret att jag skulle sluta fundera, det var redan klart.
Till Nina har jag sagt att jag ser på saken som så att det spelar ju egentligen ingen roll. Att jag orkar tvivlar jag inte längre på. Och inte spelar det egentligen någon roll hur lång tid jag håller på heller. Men jag säger ”egentligen”. För nu är det ändå mig själv jag pratar om. Trotts att jag börjat sänka kraven på mig själv så vill jag ändå inte vara allt för långt efter.
Varför ska jag då välja 44 km? Kanske för att jag då vet att jag orkar hålla ett högre tempo och då känna mig mer nöjd med mig själv. Men då kommer jag ändå inte tycka att jag riktigt klarat av Mörksuggan. För Mörksuggan är 74 km och då ska man köra hela.
Så valet är att köra hela Mörksuggan lite långsamt och orka. Då är det positiva att har kört och klarat hela loppet och kan vara stolt över det.
Andra alternativet är att köra lite fortare och få en bättre placering i det kortare loppet.
Det jag dock ifrågasätter mig själv på är, varför ska jag ha en bättre placering i det kortare loppet? Jag kommer ändå inte att ha något med täten att göra.
Nä, det känns som det ändå lutar åt att köra hela loppet. Jag kommer absolut inte ha någon topplacering där men absolut inte sist heller. Jag har fortfarande ett mål kvar som jag vill nå i nått av mina lopp. Tror inte jag klarar det om jag väljer långa loppet men det var väl ändå skit samma.
Målet är hur som helst att placera mig på den främre halvan i resultatlistan. I alla fall i min åldersklass. Jag har klarat det på skidor men ännu inte på cykel.
Och på tal om att orka så var jag och Nina ute på en tur igår då vi åkte 37 km på väldigt fina vägar. Vägar som jag någon gång åkt i mina yngre dagar. Vissa platser kände jag igen lite grann men trevligt var det.
Helt klart var att hade jag åkt själv så hade det gått betydligt fortare men samtidigt hade jag inte haft samma behållning av turen. För trotts att vi körde nästan fyra mil på under två timmar så var det för mig knappt så jag blev svettig, ej heller kom jag upp särskilt i puls.
Bevisade väl i och med detta lite för mig själv att jag nog ändå har ganska bra kondition. Fyra mil är ändå fyra mil och jag vet att det för inte alls länge sedan räckte med några kilometer i slötempo så var jag högt i puls och genomsvettig. Jag lämnar inga fler kommentarer på detta 🙂