Nu får man räkna sig som proffs. Igår var vi nämligen ute och cyklade medan vi hade fullt betalt. Alltså måste vi ju räknas som professionella.
Vi har varje år en så kallade friskvårdsdag på jobbet där det bjuds på en massa olika aktiviteter att välja på. Jag har de första åren alltid spelat golf med några kollegor men tyckte förra året att det var ju betydligt bättre att välja en aktivitet som man annars inte gör. Alltså prova på något nytt. Så förra året paddlade jag kajak.
Tyvärr höll jag inte i detta med att prova på något nytt. För i år blev det cykel. Och det är ju verkligen något nytt för mig 🙂
Nu var det i och för sig lite nytt för dels brukar jag alltid cykla själv och så var det även en helt ny väg vi skulle cykla så lite nytt var det i alla fall.
Viss del av turen vi åkte var ju i och för sig på väldigt kända marker då vi cyklade upp till min gamla hemort Lindberg.
Men vägen upp dit var så gott som helt ny och även vägen därifrån var på många nya stigar. Alltid lika kul att se både nya och gamla vägar och framför allt hur mycket det har förändrats med åren.
Det var en mycket trevlig tur men i ett lite högre tempo än om jag hade kört där själv. Det var ju inget direkt dåligt gäng jag åkte med. Två stycken tävlingscyklister, även om den ene inte är jätteaktiv längre men absolut inte otränad för det. Den tredje var en gammal skidåkare med oerhört bra kondition. Tränar fortfarande aktivt både löpning och skidåkning. Gör milen på ca 35 min på skidor och ca 45 min på löpning, det är ju ganska bra om man säger så. Den fjärde är MTB-instruktör och den femte gammal hockeyspelare som lade av för inte alls så många år sedan. Spelade då i allsvenskan så det var ett gäng med väldigt god grundkondition kan man lätt säga.
Och sedan var det jag då.
Vilt kämpande motionär som vägrar ge sig och som blir skitsur och kränker sig själv när jag inte orkar lika mycket som de andra.
Så blev det också igår. Jag hängde på utan problem på de flacka partierna men när det bar av uppför då var det slut. Då hade jag inte en chans att hänga med.
Och även om de andra väntade in mig och sa att det absolut inte gjorde något. Vi hade även gjort klart innan start att var det någon som inte hängde på så var det absolut inget problem för då skulle de andra vänta så det var helt lugnt.
Men sen är man ju som man är. Att jag höll nästan samma tempo som hockeyspelaren det var inte tillräckligt bra enligt mig för han och jag halkade alltid efter i uppförsbackarna. Nä, i mitt tycke skulle jag ju orka med att hålla samma tempo som alla de andra.
Visst vet jag att jag inte skulle ha en chans i tävling mot dem men nu åkte ju vi alla i ett lugnt tempo (för dem) och därför tyckte jag ju att jag skulle orka hänga på. Men ändå inte.
När vi efter turen satt och pratade lite om hur det har gått och vad vi tyckte så sa jag bara att jag tyckte det gått jättebra. Innerst inne så visste jag ju ändå att jag inte kunde mäta mig med dem.
Dessvärre så var det ju min PT som var ledare och han känner mig allt för väl.
Han sa direkt till mig efteråt att om du inte är nöjd med din prestation idag så då j-ar. Som han sa så var det helt orimligt för mig att mäta mig mot dem då jag har tränat cykel i ca ett år och skidor sedan två år tillbaka. Medan de andra tränat åtminstone konditionsidrott i stort sett hela deras liv. Och ja, liten tröst var det väl men ändå så tyckte jag ibland att jag nog var bra dålig som inte orkade trampa på uppför backarna. Detta vågade jag dock aldrig tala om för L 🙂
Det som ändå bevisar för mig själv att jag inte är allt för dålig är att trotts denna tuffa tur så har jag noll träningsvärk idag. En liten tendens till att vara trött i benen har jag känt när jag sprungit upp för någon trapp men det är det enda. Det påvisar väl ändå att jag trotts allt har lite kondition.
Hörde ju också att det var någon av kollegorna som varit och tränat yoga och som hade ordentligt ont i dag. Och nu har jag själv tränat yoga så inget ont om det men jag vet ju att riktigt lika fysiskt som vår cykeltur är det inte 🙂