I helgen träffade jag den berömda väggen. Var i Uppsala och körde MTB-tävling, Pearl Izumo. Detta skulle ha varit min premiärtävling var tanken men som ni vet så blev ju premiären i Bengtsfors för två veckor sedan.
Den tävlingen var tuff på grund av allt regn som föll dagen innan och gjorde många partier väldigt leriga. Helgens bana var torr men ändå bra mycket svårare.
Jag hade en bild av att Uppsala skulle vara relativt platt. Nu vet jag att Uppsala inte är platt 🙂
Nu ska väl ändå sägas att det var inte direkt backarna som knäckte mig. Största orsaken var nog den att det var oerhört mycket rötter och sten som skulle forceras på alla skogspartier.
Det var med andra ord hopp, studs och skak rakt igenom. I och med detta så fick ingen del av kroppen vila. När man väl kom ut på lättåkt väg så var varje muskel rejält omruskad.
Det var också som sagt rejäla backar både nerför och uppför och det som gjorde det svårt var just alla rötter och stenar. Det var ett oerhört kämpande även i nedförsbackar att hitta rätt tyngdpunkt på cykeln så man inte tippade över eller att det gick för fort då många av backarna avslutades med en tvär sväng eller genom någon trång passage mellan träd.
Så för att sammanfatta det hela så körde jag mig helt stum. Under några stunder kom också tankarna att aldrig mera, varför gör jag detta?
Men ändå så hittade jag någonstans lite energi, för backen upp mot målgången, slottsbacken, den var inte att leka med. Trotts detta så tog jag backen och kunde även sticka ifrån några cyklister som var totalt slut.
Och efter bara några minuter efter målgång så kände jag mig återigen pigg och fräs.
Självklart kändes det att man gjort något ordentligt men det var ändå en behaglig känsla.
Kanske var uppladdningen något fel också. Jag var nämligen på en teknikträning som anordnades på IK Jarl genom Utesport på lördagen. Den var oerhört nyttig men det blev ju ändå ca 1,5 mil cykling även där och även om jag inte var direkt trött så kan det ju ha varit bättre med en vilodag dagen innan tävlingen.
Men oavsett så tog jag mig igenom och det är jag stolt över.
Läs även andra bloggares åsikter om pearlizumo, mtb, cykel, ikjarl, rättvik, uppsala, skandisloppet