Igår blev jag utmanad via Facebook av en kompis/kollega att utföra 22 armhävningar om dagen i 22 dagar. Så här löd utmaningen.
”Jag blev utmanad av *** att göra 22 armhävningar om dagen i 22 dagar. Jag antar endast utmaningen för den goda sakens skull.
Jag utmanar *** att under 22 dagar lägga upp ett videoklipp om dagen när du genomför 22 armhävningar.
Målet är att öka medvetenheten om PTSD,
Posttraumatiskt stressyndrom. Det är en form av ångeststörning som kan uppkomma efter ett trauma, i synnerhet sådana som innefattat dödshot alternativt varit katastrofartade, samt sexualiserat våld. PTSD kännetecknas av en hög ångest- och stressnivå som uppkommer vanligtvis inom några veckor efter den traumatiska händelsen.
Reglerna är enkla:
* när du är nominerad påbörjas dina 22 dagar, dagen därpå.
* varje dag filmar du dig själv när du gör 22 armhävningar (och lägger ut det på Facebook). Gör ditt bästa för att nå 22 st. På knä eller tå, det spelar ingen roll. Ta en paus om du behöver (alla 22 armhävningar ska vara med i en video).
* varje dag nominerar du en annan person, som du tror kommer att vilja göra detta och/eller har förmågan att göra”
När jag först såg detta så sa jag direkt att inte jag. Anledningen till att jag inte ville anta denna utmaningen var helt enkelt den att jag vet hur klen jag är i armarna. Och att då förnedra mig i att filma detta och visa upp fanns ju inte på denna jorden.
Men sedan gick jag och funderade på det ett tag och insåg då vad jag egentligen just nu håller på med och har gjort.
För några år sedan tyckte jag ju att jag var oerhört duktig som cyklade till jobbet, ca 6 km och svetten rann. När jag började åka skidor för 2 år sedan så var 3-4 km en ren utmaning. Idag är 5-10 km på cykel i stort sett uppvärmningen och det blir sällan under 1 mil per gång på skidor.
Så därför tänkte jag som så att nu får det vara slut på detta med att bara träna på det man kan och är bra på. För ärligt talat så har jag ofta hoppat över styrketräningen enbart för att jag är så svag som jag är och då blir det ju lite jobbigt att träna på det. Är det något jag behöver träna på så är det ju just styrkan i överkroppen.
Så därför blev det som det blev. Jag antog utmaningen mycket för min egen del att få en sporre att verkligen göra det. Att det nu första gången var oerhört tufft att klara 22 armhävningar må så vara men kanske är det så att när 22 dagar har gått så är det inte alls lika tröttsamt. Nu ska också sägas att jag stod inte på tå när jag gjorde dessa för det klarar jag inte. Men i utmaning står det heller inte att man måste göra det utan man får stå på knä. Mitt mål är dock att dag 22 så ska jag göra alla armhävningar stående på tå.
Kan väl även tillägga att han som utmanade mig har varit tjänstledig från jobbet ca 1 år och i veckan lunchade vi tillsammans och då tittade han på mig och sade. Fan vad du ser vältränad ut.
Måste väl säga att det var lite kul att få höra det för det bevisar väl ändå att något har hänt trotts att jag kanske inte alltid är nöjd men det är ju en annan sak. Fast innerst inne så börjar ju till och med jag bli lite nöjd.