På vägen hem från Lofsdalen efter Pilgrimsloppet så insåg jag att ju närmare hemma vi kom ju mindre snö var det. Så med den underbara känslan i kroppen efter att ha genomfört loppet så förstod jag att någon mer skidåkning skulle det inte bli än på ett tag. Tanken började också att slå mig att kanske skulle det även dröja länge innan någon snö föll då denna vintern inte kom förrän i januari.
Så jag tog ett beslut redan innan vi hade kommit hem. Att inte få åka skidor förrän i januari nästa år. Alltså över 8 månader. Nä, beslutet togs att jag skulle införskaffa rullskidor. Så några veckor senare så var jag ägare även till ett par nya rullskidor. 
Kan väl säga att vid det här laget så visste jag nog att nu var det inte enbart en lek. Nu var det inte bara konditionen och att må bra jag ville åt. Nu började även tävlingsmänniskan krypa fram lite mera och då kommer ju naturligtvis teknikträningen in i bilden för att bli bättre.
Kanske är det inte tävlingsmänniskan som står högst hos mig utan ska jag vara riktigt ärlig så är det nog min perfektionism som kommer först. För är det något jag är noga med så är det just det att det jag tar mig till med att göra, inom all idrott i alla fall, så är det just det att det ska göras bra. Det ska göras snyggt och inget lämnas åt slumpen.
Med det menar jag att det måste vara rätt prylar, kläder, m.m. och naturligtvis teknikträning.