Oj vad länge sedan…

Nog för att jag visste att det var ett tag sedan jag skrev, men att det var så länge sedan som november chockade även mig 🙂
Hur som helst så har det tyvärr blivit lite dåligt även med skidåkningen i år (annan träning också). Vet inte riktigt vad jag ska skylla på heller.
Just nu är det på grund av en dålig rygg, men om jag får säga det själv så har ryggen blivit dålig just på grund av att jag tränat dåligt.

Och varför har jag då tränat dåligt?
Ja, kan nog bero på en massa parametrar. En är i alla fall att jag tyvärr hela tiden känner mig stressad av att det tar för mycket tid och att jag i stället borde göra mer nytta hemma.
När jag väl kommer iväg för att träna så finns tyvärr tankarna där hela tiden att jag måste skynda mig.
Det blir då att jag försöker åka så lång sträcka som möjligt för att i alla fall få ut längden på så kort tid som möjligt.
Jo, tror de flesta förstår att det inte blir någon direkt kvalitativ träning av detta.
Framför allt så blir den inte till den nytta som jag tidigare använt den till då jag tränade både för min fysiska hälsa men framför allt för den psykiska.
Den psykiska hälsan blir då absolut inte bättre av att stressa sig igenom ett pass.
Tyvärr vet jag inte vad jag ska göra åt detta. För trotts att Nina sagt jag ska ta tid på mig så fungerar det inte.
Som t.ex. tryckte jag på lite runt sjön här en dag och körde 7 km på 24 min. Och då hade jag ändå lite mer att ge, men om det var nyttigt för hälsan vet jag inte. För även då kände jag att jag inte hade så mycket tid på mig så det var bäst att jag skyndade mig lite.

Det jag verkligen känner att jag skulle behöva är några pass på 1,5 – 2 timmar i lugnt tempo, men istället har de nu blivit 5 – 8 km på allt i från 20 – 45 min.
Visst kan det väl vara kul att åka fort ibland och visst strävar jag efter att hålla lite tempo men just nu känns det som jag bara förstör kroppen både fysiskt och psykiskt.

Just detta med att förstöra kroppen visade sig förra veckan då ryggen gav upp. Det har naturligtvis kommit smygande på men i fredags fick jag kapitulera totalt.
Då högg det i ryggen för varje steg jag tog när jag var ute på en lunchpromenad med hunden.
På grund av ryggen så har även sömnen blivit lidande då jag vaknat gång på gång och varit tvungen byta ställning för att lindra smärtan.

I söndags var jag till en massör och fick hjälp med detta.
På förmiddagen innan jag åkte till massören var jag dock ut för att prova lite skidåkning, men kände ganska snabbt att det var kört.
Att staka gick ok men att försöka diagonala eller göra ett frånskjut kändes absolut inte bra.
Direkt efter massagen kändes det dock genast bättre men det gav mig trotts allt ändå ytterligare en sömnlös natt.
Något som jag i och för sig hade full förståelse för efter den behandling jag fick.
Dagen efter däremot kändes det betydligt bättre, även om det inte var perfekt.

Så idag tisdag när jag var ut på lunchpromenad med hunden då kändes det som jag svävade på moln. Jag kunde gå på lätta steg utan att känna det minsta i ryggen. Böjde jag mig lite för mycket så kände jag dock att det kunde smärta något men även det var ju förståeligt.
En ytterligare orsak till att det kändes bra var säkerligen också det att det var första natten på ett bra tag som jag faktiskt inte vaknade av värken.

Väl hemma så tänkte jag att nu ska jag även kunna ta ett träningspass på cykeln.
Tanken var att jag skulle köra 1-1,5 timmar och en sträcka på ca 3 mil. Hittade en bana på 27 km som såg lagomt svår ut (eller lätt).
Tyvärr kände jag ganska tidigt att nu ville inte ryggen vara med längre.

Tyvärr var det även idag så att jag hade dessa dåliga tankar att skulle jag träna så måste jag först hinna göra alla andra sysslor. Elda, utfodra djuren och allt vad det innebär. Så när allt detta var klart var klockan 18 och då kom nästa dilemma.
Om jag ska träna 1-1,5 timmar så blir maten väldigt sen.
Om jag ska vänta med träningen tills efter maten så måste jag först låta maten smälta innan jag tränar och då kommer i stället klockan bli jäkligt sen innan jag kan komma i säng.

Jag valde att köra passet innan maten och tänkte att det fick bli lite sen middag.
Men som sagt så blev det ju återigen inte som jag tänkt.
Men med facit på hand så var det kanske bra att ryggen inte höll. Eller om jag själv ska ge mig vuxenpoäng för att jag inte pinade mig igenom hela banan när det inte kändes helt ok. För egentligen var det inte någon jättesmärta så jag skulle nog ha kunnat tryckt på ett tag till men mitt samvete sa att jag skulle avsluta.

Så även om det återigen blev en kort tur på ca 8 km och strax under 20 minuters träning så kändes det rätt ok att ge upp.
Nu tänker jag vila i morgon och så får vi se om jag kan få till något pass på torsdag-fredag.
Känner att jag behöver komma igång lite då jag reser till London med jobbet nästa vecka och då kommer det inte bli mycket till träning. Snarare åt andra hållet då vi ska på mässa och en massa föreläsningar.
Så även om det kanske blir en del gående så vet jag också att jag inte brukar må bra av att stå stilla längre stunder vilket det tyvärr kan bli när man är på liknande tillställningar. Därför hade det varit skönt om man hade fått lite skjuts på kroppen innan detta.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *